tisdag 16 februari 2010

Ny forskning om statisk vs. dynamsik stretching

De senaste åren så har statisk stretching innan fysisk aktivitet försvunnit mer och mer till förmån för dynamisk rörlighet. Anledningen till att dynamisk rörlighet skulle vara bättre är att man där jobbar med rörligheten i musklerna men inte i ytterlägen i långa stunder. På så sätt så jobbar man endast upp rörligheten i musklerna och förbättrar deras ROM(RangeOfMotion). Vid statisk stretching så dras även senor och muskelfästen ut under längre stunder, de blir längre/tunnare och förlorar sin spänst.
Det hela kan liknas vid en slangbella. Ju hårdare och tjockare gummislang som man spänner slangbellan med, desto större fart och mer kraft får man i skottögonblicket.
Detsamma tror man sig veta pga studier på området gäller för en människa. Ju tjockare och kortare senor man har, desto större kraft kan man utvinna i muskelarbetet.
Man kan "dra igång" musklerna bättre och arbeta mer explosivt och spänstigt i sina rörelser.

 
Det är inte alltid till ens fördel att tänja sig som en mäster Yogi?


Nu har det dock kommit ut en forskningsartikel på området som säger att så behöver det nödvändigtvis inte vara. Variationerna på vilket svar man får av olika rörlighetsövningar innan aktivitet är väldigt stora och här bör ingen generalisering ske, utan man bör testa sig fram med varje enskild individ för att få fram vad som passar vem bäst.

Studien
Studien i fråga heter: "Effect of static and dynamic stretching on vertical jump performance in collegiate womens volleyball players". Den publicerades i Journal of Strength and Conditioning Research. 2010 Jan;24(1):149-55.

Metod
Studien gick ut på att jämföra statisk stretching(SS), dynamisk stretching(DS) och ingen stretching(IS). De aktiva fick värma upp med 5 minuters löpning, följt av 8 minuters övningar av SS och DS. De utan stretching gick direkt på testerna.
Grupperna delades in slumpvis och alla fick testa varje metod 1 gång, med en veckas mellanrum till nästa test. Studien pågick därmed i 3 veckor.
Testet i sig bestod av 5st CMJ (CounterMovementJump) vid varje tillfälle med 1 minutes passiv vila mellan varje hopp. Testerna utfördes på en plattform som mätte kraft och hopphöjd.

Resultat
Det fanns inga signifikanta skillnader för gruppen i hopphöjd mellan de olika metoderna. Däremot så fanns det stora skillnader mellan de olika metoderna för de olika individerna. Resultatet av studien och rekommendationerna därefter blir därför att man bör testa vad varje av ens enskilda aktiv behöver för maximal prestation, innan man rekommenderar eller varnar för vilka övningar de ska använda sig av i ett uppvärmningsprogram. Generalisering ger oftast bra riktlinjer för den genomsnittlige aktive, men vill man få ett helt lag av individer som presterar på topp så behöver man anstränga sig lite mer än att kopiera ett och samma program till alla ens spelare.

Sammanfattning
Nu behövs det mer forskning på området då studien i sig inte innehöll tillräckligt många testpersoner eller pågick under en nämnvärt längre period. Men det hela är väldigt intressant och relevant inom en sport som tex Volleyboll. Kan man tex under försäsongen genomföra liknande tester så kan man gå ifrån tänket att alla ska tränas lika och optimera varje individs enskilda prestation. Detta är inte genomförbart för alla pga tid och resurskrav, men för elitlag och aktiva kan det mycket väl vara värt mödan.

1 kommentar:

Anonym sa...

Mycket intressant. Ska du göra en sådan test vill jag gärna vara med =)
/Kimme